Längesen
Börjar med ett brev till patientnämnden som min mamma skrev!
Jag är mamma till en tjej på snart 22 år. Hon har två utredda diagnoser, ADHD och asperger.
Hon har sedan flera år tillbaka även haft psykisk ohälsa och viss missbruksproblematik, den psykiska ohälsan har det senaste året ha eskalerat så att hon mellan varven är mycket suicidal.
Det senaste året har hon tillbringat mer inom slutenvården på Västmanlands läns sjukhus än ute.
Hon har själv en önskan om att få hjälp för sitt psykiska mående och har länge haft en önskan om relevant behandlingsform, typ t.ex. DBT.
I dagsläget finns inte någon adekvat behandlingsform att uppbringa inom öppenvården i Västmanland.
Hon har även haft en önskan om att få ett LSS-boende då hennes förmåga att klara sig självständigt är kraftigt nersatt.
Hon blev trots sin instabilitet och sitt mående satt ensam i en lägenhet med boendestöd trots att hon tydligt från början förklarat att hon inte skulle klara av det.
Den vård hon har fått till sig senaste 1½ har skett efter kraftiga intoxer på mediciner som hon fått utskrivna till sig från olika läkare inom psykiatrin. (cocktails av nozinan, propavan, stilnoct, olika psykosmediciner, lugnande, smärtstillande etc.)
Det har varit en karusell av inläggningar säkert 15-20 stycken under det senaste året.
Av dessa alla intoxer har tre-fyra stycken varit av mycket allvarlig grad där utgången hade kunnat slutat tragiskt om hon inte hade blivit hittad.
Ett exempel.. vid ett tillfälle skrev hon ut sig själv i ett mycket affekt tillstånd, gick till annan läkare inom sjukhusområdet, fick mängder av behovs och sömnmedicin utskriven för att sedan gå raka vägen till sjukhusapoteket, låste in sin väska i ett skåp, gick därefter in på en toalett och en stor mängd tabletter..
Det blev ett pådrag med vakter och polis som ordnade sök på sjukhusområdet, hon hann hittas enbart tack vare att hon den gången skickade ett sms…. Förlåt mamma!
Efter den gången meddelar hon sig inte, sista gången som var för två veckor sedan hittades hon i skogen… utan mobil eller identitetshandlingar.
Hon har under en lång tid haft ett starkt önskemål om att få komma till behandlingshem, först sa socialtjänsten ja men landstinget sa nej, nu säger landstinget ja och svar inväntas från socialtjänsten.
Det landstinget nu säger ja till är att stå för halva kostnaden för ett behandlingshem inom Västerås, och där det ska byggas upp ett team runt i kring.
Hur lång tid detta tar att bygga upp kan man inte svara på!
Min dotter behöver fungerande vård nu innan det är för sent!
Behöver jag säga att jag tycker att vården och insatsen från socialtjänsten är usel, och att jag är förtvivlad!
Jag har svårt att se att det går att vänta på något som inte ännu finns, kan ni hjälpa oss?