forbiddentought.blogg.se

Just nu är jag nere i en svacka.. Igen.. 

 

 

 

Måendet vänder väldigt fort..

 

 

 

Hitta en sån fin bild på en blogg. 

 

.

 

 

 

Den 2 juli fick jag komma till behandlingshem. Hade bara en vecka på mig att packa ihop en lägenhet + mina egna saker.  Men det gick och här är jag nu :-) 

 

Känns så otroligt skönt att jag är här. Visst de har vart turbelent, blivit några vändor in på pysk men jag lever och jag mår bra och de är de viktigaste.  

Min farmor somnade in.. Hon orkade inte tillslut och den 8 maj fick himlen tillbaka en ängel.

 

Livet tog helt plöstigt en annan vändning.

 

 

Min farmor är sjuk hon har åkt på en kraftig hjärnblödning och nu har hon dragit på sig en infektion! 

 

 

 

Verkligheten kommer ikapp mig, jag vill fly bort härifrån. Men jag måste kämpa, måste slåss mot mina demoner. 

 

 

 

En väldigt bra personal har slutat,  känns tungt men hon skulle börja jobba på ett annat ställe efter sina 4 veckor här. 

 

Så till allt annat jag kämpar på, de känns som mitt mående har stabiliserats väldigt mycket sen dom satte in litiumet. Har fortfarande svackor och ökad ångest på kvällarna men får nog säga att de har lugnat sig lite.

 

 

 Släpp mig fri, låt mig flyga från det här 

Årskurs 5 en händelse i skolan som jag nästan höll på att bli polisanmäld för, då gick det fort att sätta mig i en resursskola, det som hade tagit så många år att vänta på..

 Tiden på resursskolan var bra, tog igen allt jag tappat under mina tidigare skolår. Men nu var det dags för utslussning..

 

 

Utslussning till en lagom stor vanlig skola, en skola vald med omsorg, första terminen går bra… massa nya kompisar, men efter hand kommer verkligheten ifatt. Detta i form av lite uppförstorade rykten om att den där Jenny hon har ju hotat lärare med en det ena och en det andra, och sina gamla klasskompisar har hon ju misshandlat… henne kan ni ju inte umgås med, det börjar nu knarra lite i maskineriet.

 

Jenny hade under sin tid på Rurik lärt sig att man inte ska skada andra, man ska inte kasta saker, man ska inte agera ut… Kanske glömde dem att säga vart man ska göra av smärta och frustration. 

 

 

 

Jag delar med mig nästa del av brevet:

 

 

 

Inför ett utvecklingssamtal i tvåan med hennes tredje lärare sen skolstarten så bad jag läraren att endast plocka fram de positiva sakerna som hon uppmärksammat och berätta dem för Jenny, det andra kunde hon ta med sina lärarkolleger och göra en handlingsplan runt och sen informera oss föräldrar. 

 

Jag tyckte det var dags att få upp min dotters självförtroende, för nu var det ont i magen, huvudvärk, vill inte gå till skolan, hennes självkänsla var i botten och hon började prata om att det skulle vara bättre om hon inte fanns… 

 

Hon var nu 8 år skolan borde fortfarande vara det roligaste som finns!

 

Detta var läraren helt med på och min uppfattning var att hon förstod poängen med det.

 

Läraren gjorde ett försök… trevande berättade hon att, Jo du har blivit väldigt bra på att skriva bokstäver, riktigt snyggt och prydligt är det… MEN… du måste lära dig att sitta still! Du måste skärpa dig och koncentrera dig under matten, sluta prata och springa ut och in under lektionen osv.. 

 

Jag tappade hakan över lärarens svada och min dotter ställde sig upp och gick ut, ledsen förtvivlad och frustrerad, Nertryckt igen! Jag satt kvar, och min enda fråga till läraren var: Varför? 

 

Jo.. men du måste förstå att det är mitt ansvar att ta upp saker som inte fungerar… och det är helt hopplöst… hon sitter aldrig still, hon kan inte vara tyst, hon springer ut och in från klassrummet… är det inte toalettbesök så måste hon ut och dricka vatten o bla bla etc osv… 

 

Jaha sa jag.. har du tänkt på att hon kanske har något neuropsykiatriskt t.ex. ADHD så hon kanske inte kan rå över detta.. har det slagit dig?

 

Läraren såg ut som ett frågetecken skakade på huvudet och sa följande. Jag har under alla mina år i skolan aldrig varit med om något liknande och ADHD och sådant vet jag inget om! 

 

Då var det min tur att ställa mig upp och gå.

 

På väg hem från det mötet gick jag förbi rektorsexpeditionen… 1 månad senare fanns inte den läraren kvar. Jag tackar innerligt den rektorn för att hon räddade andra barn från en intolerant och inkompetent lärare.

 

 

 

 

 

Sitter och läser igenom ett dokument som mamma skicka till mig, hon beskriver hur min skolgång har varit, det brevet gav hon till min första gymnasium skola.. Från dag ett i skolan var det mobbning, lärare som bara kunde peka ut hur dålig jag var på saker m.m 

 

 

I alla dessa möten poängterades det gång på gång hur besvärlig hon var, hur mycket hon gjorde som var fel, hur mycket bättre allt skulle vara om hon bara skärpte till sig och koncentrerade sig på det hon skulle etc… osv… Som förälder kände man sig totalt maktlös, misslyckad och heligt förbannad på hela skolsystemet som systematiskt tryckte ner ens barn… 

 

Hon fick ju tidigt lära sig att det var fel på henne och ingen annan.

 

 

 

 

 Jag gick här i andra klass, jag var 8 år och pratade om att det borde vara bättre om jag inte fanns!

 

Nu händer de som inte får ske.. Jag går upp i vikt igen och jag måste ta kontrollen igen, jag måste börja tänka 

på vad jag får i mig. Har hållt mig borta från godis i snart en vecka... 

 

 

Behandlingshem är nu på gång att det har tagit sen november när det börjades diskuteras är helt sjukt.. Men som jag skrev tidigare idag jag vet inte ens om jag vill ha hjälp, om jag ens vill må bra!

 

Just nu mår jag inte så bra så är rätt kluven..

 

 

 

Idag är det en dag med massor av tankar.. Vill jag få de här med behandlingshem att funka. Vill jag ha en förändring i mitt mående, vill jag ens må bra! jag vet inte just nu.. Just nu vill jag bara fly, vill fly ifrån mina demoner, vill fly ifrån mina tankar.. Men hur ska jag kunna fly när jag sitter där jag sitter, hur lätt är de då att fly?Jag vill bara ut, bort från verkligheten för jag orkar inte mer..

Börjar med ett brev till patientnämnden som min mamma skrev!

 

 

Jag är mamma till en tjej på snart 22 år. Hon har två utredda diagnoser, ADHD och asperger. 

 

Hon har sedan flera år tillbaka även haft psykisk ohälsa och viss missbruksproblematik, den psykiska ohälsan har det senaste året ha eskalerat så att hon mellan varven är mycket suicidal. 

 

Det senaste året har hon tillbringat mer inom slutenvården på Västmanlands läns sjukhus än ute.

 

 

 

Hon har själv en önskan om att få hjälp för sitt psykiska mående och har länge haft en önskan om relevant behandlingsform, typ t.ex. DBT. 

 

I dagsläget finns inte någon adekvat behandlingsform att uppbringa inom öppenvården i Västmanland. 

 

Hon har även haft en önskan om att få ett LSS-boende då hennes förmåga att klara sig självständigt är kraftigt nersatt.  

 

Hon blev trots sin instabilitet och sitt mående satt ensam i en lägenhet med boendestöd trots att hon tydligt från början förklarat att hon inte skulle klara av det. 

 

 

 

Den vård hon har fått till sig senaste 1½ har skett efter kraftiga intoxer på mediciner som hon fått utskrivna till sig från olika läkare inom psykiatrin. (cocktails av nozinan, propavan, stilnoct, olika psykosmediciner, lugnande, smärtstillande etc.)

 

 

 

Det har varit en karusell av inläggningar säkert 15-20 stycken under det senaste året. 

 

Av dessa alla intoxer har tre-fyra stycken varit av mycket allvarlig grad där utgången hade kunnat slutat tragiskt om hon inte hade blivit hittad.

 

 

 

Ett exempel.. vid ett tillfälle skrev hon ut sig själv i ett mycket affekt tillstånd, gick till annan läkare inom sjukhusområdet, fick mängder av behovs och sömnmedicin utskriven för att sedan gå raka vägen till sjukhusapoteket, låste in sin väska i ett skåp, gick därefter in på en toalett och en stor mängd tabletter.. 

 

Det blev ett pådrag med vakter och polis som ordnade sök på sjukhusområdet, hon hann hittas enbart tack vare att hon den gången skickade ett sms…. Förlåt mamma!

 

Efter den gången meddelar hon sig inte, sista gången som var för två veckor sedan hittades hon i skogen… utan mobil eller identitetshandlingar.

 

 

 

Hon har under en lång tid haft ett starkt önskemål om att få komma till behandlingshem, först sa socialtjänsten ja men landstinget sa nej, nu säger landstinget ja och svar inväntas från socialtjänsten.

 

Det landstinget nu säger ja till är att stå för halva kostnaden för ett behandlingshem inom Västerås, och där det ska byggas upp ett team runt i kring. 

 

Hur lång tid detta tar att bygga upp kan man inte svara på!

 

 

 

Min dotter behöver fungerande vård nu innan det är för sent! 

 

Behöver jag säga att jag tycker att vården och insatsen från socialtjänsten är usel, och att jag är förtvivlad!

 

 

 

Jag har svårt att se att det går att vänta på något som inte ännu finns, kan ni hjälpa oss?

 

 

 

 

 

 

Hitta ett underbart silverhalsband igår med det bästa budskapet :-D 

 

 

Vårdplaneringen gick över all förväntan.. När det stod klart att öppenvården inte kan erbjuda mig en tät öppenvårdskontakt utan bara kunde erbjuda mig en timme varannan vecka eller om jag hade tur så kunde det bli en gång varje vecka! Ett ända stort skämt hur det fungerar inom psykiatrin..

 

Beslutet som vart då var att jag behöver en bra behandling och jag kunde inte få det genom öppenvården så nu ska dom kolla efter ett behandlingshem. En stor sten har lättat för jag vet ju själv att det är det jag behöver. . 

 

 

Så nu får jag vara kvar på psyk tills dom hittar nåt. Vart av med mitt enkel rum igår då det kom in en äldre tant som satt och skrek att hon absolut inte kunde dela rum. Men förhoppningsvis ska hon hem idag så jag får tillbaka mitt rum :-) 

 

 

 

Idag blir de en slapp dag i sängen med en bok!

 

 

 

Nervös, orolig ich smått ångest. Imorgon ska vi ha ett andra vårdplanerings möte. Dom håller på och kollar upp boende till mig. Tydligen vill dom hitta nåt tillfälligt boende till mig där jag befinner mig medans vi väntar på att LSS i stockholm har hittat boende. Men jag blir så ångestfylld just nu. Vill inte att dom bara ska skicka ut mig härifrån förens jag har blivit lovad en bra öppenvård.  Och ett boende där det finns personal.

 

För vad händer om jag börjar må dåligt när öppenvården är stängd, vart ska jag då vända mig?! 

 

Vill inte behöva sätta mig på en buss och ta mig till psykakuten.. 

 

Har tagit upp frågan om behandlingshem men det verkar inte som om det är ett alternativ.. Börjar fundera på att dom vill att jag ska misslyckas.

 

Känner just nu att hag är hellre kvar på en sluten avdelning medans vi väntar på stockholm istället för att bara skicka ut mig till ett tillfälligt boende. 

Maten idag har gått sådär mitt mående är sådär börjar tröttna ordentligt att ligga inne på psyk. Men har lovat mig själv att jag måste ta tag i de här med maten om jag ska orka må bra.. Så tänkte gå iväg till ica sen handla färska hallon, lite sallad och sen kanske nåt mer :-) 

 

 

 

 

Vart inget tal om ect. Känns rätt skönt ändå. Men fick medicin höjning. 

 

Så nu har jag concerta 54 mg, sertralin 150, cisordinol och abillify 10 mg på morgonen. Sen abillify 10 mg vid 2 och concerta 36 mg. Sen har jag kvar min kvälls medicin 2 propavan vid 8 och min cisordinol.  Sen vid 9 får jag 2 imovane. Så det är rätt mycket mediciner men jag står iallafall upp och försöker ta mig framåt :-) 

 

 

Målade mina naglar idag med masa glitter

 

 

 

 

Försöker desperat hitta nya vägar till att må bra. Medicineringen jag har hjälper mig att stå upp men inte mer än så. Så jag har tagit upp med personalen om ect.. Men man hör så mycket negativt om det. Jag vill bara få må bra. Har varit nere nu sen november och jag mår fortfarande skit..

Ny dag nya möjligheter. . 

 

Idag händer det nog inte så mycket. Skippade frukosten imorse får bara ångest av att äta. Ska försöka få i mig lite blåbärs soppa. 

 

 

 

 

 Livet är ett ständigt kaos. Just nu ligger jag inne på en sluten avdelning sen juni. Någon gång i mitten av sommaren blev jag hemlös och psykiatrin har satt lpt (lagen om psykiatrisk tvångsvård) så jag inte kan skriva ut mig själv. För sist jag skrev ut mig tog jag en överdos och hamna på intensiven i respirator..

 

 

 

 

Just nu känner jag för att ge upp, försöker få hjälp av vården då jag har tappat all konroll över maten. Jag äter alldeles för lite och om jag äter så behåller jag inte maten men det ända dom säger åt mig är att sluta spy! 

 

 Jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nå mer.